emeliemarianilsson

Bloggen har stått och samlat damm, bortprioriterad och bortglömd.

Men perfekt att plocka fram när man känner att man snart svämmar över.

 

Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på, jag har svårt att hitta balansen och letar efter mig själv.

Vart är jag? Vem är jag?

Min vardag är fortfarande en bergochdalbana, det kommer stunder då ångesten gör sig påmind.
Strupen spänner så det gör ont, det bildas ett slags tryck i huvudet, som en ballong som är påväg att sprängas.

Tårarna bränner och jag blinkar frenetiskt och sväljer hårt.

 

Att mitt liv skulle ta en sånhär vändning efter att jag varit så glad för att jag fått jobbet.
För ett och ett halvt år sedan hade jag ingen aning om vad som komma skulle.

Hade jag vetat så hade jag valt en annan väg istället för att utsätta mig för allt som är och har varit.

Ett och ett halvt år är lång tid på mina 23 år.

Fast ett och ett halvt år hade nog varit lika långt även om jag hade varit 63.

 

Ibland undrar jag hur länge det ska behöva ta innan jag kan ägna energin åt rätt saker.
Hur länge ska man orka? När tar det slut?

Jag försöker att inte tänka så mycket på det, inte reflektera, hålla distans och se det objektivt.
Men det är svårt. Och det är lätt att man dras in i allt och blir emotionellt påverkad. Oundvikligt.

 

Denna tid har varit och är, mer eller mindre, från dag till dag, en prövning för alla mina relationer.
Familj, pojkvän, vänner. Nära och kära.

Det gör ont i mig att se att det gör ont i dom. För det gör ont i dom bara för det gör ont i mig.

Hade jag inte haft ont hade dom inte heller haft ont.

Indirekt är det "mitt fel" - även fast det inte är mitt fel, inte alls, jag kan inte hjälpa det.

Men jag kan heller inte hjälpa att jag känner skuld.

Jag vill skrika rakt ut.

 

Det finns några ännu levande människor på denna jord som jag skulle vilja slå ihjäl.

Man ska inte önska någon döden men jag tycker inte att dom är värda att leva.

Hur man kan bli så brutalt misslyckad, äckligt vidrig och ynkryggad som dessa personer är svårt att förstå.

Att man kan "lilla gumma" någon och säga att man ser symtom men ingen diagnos - när flera andra erfarna ser symtom och samtycker om diagnosen. 
Du är bara köpt!! Köpt av den sämsta arbetsgivaren i hela världen! Tvingad att stå bakom sveriges sämsta chefer!

 

Det är skrämmande att det finns så omänskliga och oempatiska människor som besitter sådan makt.

Visst har de ansvar för en verksamhet och ska se till att allt flyter.

Men att ljuga för sina anställda och bedriva en verksamhet på ett så omänskligt sätt, det är inte rätt.

Ni förtjänar inte era positioner och det är en gåta för mig hur ni har hamnat där!

 

Att sitta fast i en sånhär röra är inte lätt. Det är som om mitt liv har blivit satt på paus.

Jag väntar, och väntar, och väntar, och väntar.. Dag ut och dag in. Beroende av att andra ska göra sitt jobb.

Frustrationen när det inte går snabbare än vad det faktiskt gör är svår att beskriva.

Ibland känns det som att jag håller på att bli helt galen. 

 

Något som blivit väldigt påtagligt efter våran underbara semester är att jag känner att kaoset måste få ett slut.

Jag kom hem med mer energi än vad jag haft sen jag vet inte när!

Såg livsglädje och energi i mina ögon. Det var länge sen sist.

Men bara dagar efter att vi kommit hem igen så blir verkligheten väldigt påtaglig.

Jag blir arg, ledsen, förbannad och frustrerad.

Det blev väldigt svart på vitt att det behöver ta stopp nu. Stopp, klart, done, finito, tack och adjö.

 

Dels för min egen skull. För mitt eget välmående som människa.

Men också för min omgivnings skull.

Jag vill kunna jobba åt rätt håll och hitta mig själv igen.

Jag vill inte må dåligt mer och slita på alla relationer.

Jag vill att allt ska vara som vanligt.

 

Jag vill vara pigg istället för konstant trött.
Jag vill ha ork att göra saker i praktiken istället för att bara föreställa mig det i teorin.

Jag vill kunna vakna när klockan ringer på morgonen.
Jag vill gå till ett jobb där jag trivs och mår bra.

Jag vill tjäna pengar och ha en inkomst, längta till löning.

Jag vill kunna gå i butiker och köpa något jag vill ha utan att behöva räkna ören.
Jag vill betala av mina skulder och slippa låna mera pengar.

Jag vill planera semestern och kunna se fram emot den.

Jag vill komma hem efter jobbet och hitta posten på dörrmattan.
Jag vill laga en sen middag med min kärlek och bara dö i soffan efter en arbetsdag.

Jag vill köpa nya träningskläder och hitta motivationen att ta tag i träningen igen.

Jag vill hitta motivationen att äta rätt och bli av med sockerberoendet jag tycks ha skapat.

 

Jag vill bara ha ett vanligt liv. Med ups & downs, det hör till.

Men all den här andra skiten som bara försvårar allt, den klarar jag mig gärna utan.

Jag är less på att sitta fast. Less på att vänta.

Less på att vara beroende av att andra ska göra sitt jobb. Less på att allt ska ta så lång tid.
Det är väl inte så svårt att bara ta några beslut? Klapp klapp klart, check!?

 

Att inte ha något annat alternativ än att rida ut stormen är knepigt när stormen är långvarig.

Att ibland känna överskott på energi för att nästa dag känna underskott är också knepigt.

Att inte alltid veta vad som komma skall, att inte kunna påverka, och att bara behöva vänta - är knepigt.

 

Just nu så måste jag vänta, försöka slappna av och lita på att andra gör sitt jobb - för min skull.

Försöka hålla distans och sysselsätta mig med annat under tiden jag väntar.

Acceptera att jag är någonstans mellan den jag var och den jag kommer att bli.

Att den jag är just nu, bara är för nu. Att läget som är just nu, bara är för nu. Och inte för all evighet.

 

Jag börjar inse att denna utbrändhet kommer följa mig långt framöver, längre än jag kunnat föreställa mig.

När kaoset tar slut börjar den riktiga återhämtningen. Rehabiliteringen är inte klar bara för att kaoset tar slut.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtar efter att se ljuset i tunneln.
Och jag hoppas att jag då, för allt i världen, kommer kunna säga att det var värt mödan.

 

Det är inte lätt att vara för frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att vara frisk.