emeliemarianilsson

Idag är ingen bra dag.

 

Jag låg och vred och vände och hade svårt att finna ro igårkväll.

Kunde inte slappna av och somna.

Tankarna snurrade runt och jag fastnade i allt grubblande.

Utan framgång försökte jag flera gånger intala mig själv att sluta fundera.

När jag väl somnade så sov jag väldigt dåligt.

Vaknade flera gånger under nattens gång och drömde om alla funderingar jag haft innan jag somnat.

 

Idag känner jag mig låst.

Trött som tusan men ändå inte sömnig.

Solen skiner och jag funderade över om jag skulle ta en promenad, egentligen vill jag, men jag vill inte.

Älskling ska inte repa idag och pratade om gymmet, jag vill, men jag vill inte.

Jag vet inte vad jag vill och jag vill ingenting.

Eller jo, jag vill krypa ner under täcket igen och se en bra film.

Men från sängen ser jag inte TVn så då vill jag inte det heller fastän att jag vill egentligen.

Jag förstår att ni kan bli förvirrade av att läsa detta, men jag är aningen snurrig och förvirrad idag.

 

Senaste veckorna har faktiskt känts otroligt pigga, sjukt härligt.

Och därför känns en tung dag som idag, extra tung.

Timmarna går rekord-långsamt och mitt sockerbegär tycks vara större än någonsin.

Jag skulle nästan kunna göra vad som helst för en påse godis just nu. 

Samtidigt får jag ångest över att sommaren inte är så långt borta, jag borde skära ner.

Och ändå tycks jag inte göra vad som helst för den där godispåsen för då hade jag ju bara gått och köpt den.

Men så var det ju det här med att köpa och handla, det kostar pengar.

 

Det sägs att man inte kan köpa lycka för pengar.

Men nog fan är det så mycket lättare om man har ett par extra fiskar i plånkan än om man räknar ören.

Det blir lättare för man blir tryggare för man har mera pengar.

Fy fabian vilken makt pengar har över en egentligen. 

Det är nästan skrämmande!

Men jag är så fruktansvärt jävla less på att hela tiden väga för och emot nu, i alla lägen.

 

Jag längtar efter pengar, en lättare vardag och att slippa tänka så mycket, hela tiden.

 

 

 

Ett varmt tack till er som har kommenterat på sistonde. Det stärker när man känner sig ensam <3

 

Häromdagen fick jag ett så himla fint sms av en kollega. 
Ett av mina fina kids hade stått med ett foto på mig och upprepat flera gånger "Hon är jätte jätte snäll!"
Sen hade dom tittat på flera foton varpå gullungen sagt "Var är Emelie?" - letat efter fotot - "Dääääär eeeee hoooon!!!"
Och sen upprepat flera gånger igen att jag är jättejättesnäll.

 

Jag blev alldeles rörd och varm i hjärtat när jag fick detta sms.
Tänk att denna lilla människa knappt var 2½ år sist vi sågs.

Underbara barn, jag trodde du hade glömt mig.

Och nu har det gått 5 månader, men ändå minns du.

Jag saknar dig och er andra så himla mycket!

 

Min fina älskling överraskade mig med ett frisörbesök igår också.
Världens bästa älskling! Tusentusen tack!

 

 

  

Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska publicera detta inlägg eller inte.
Men nu väljer jag att göra det. Jag skäms, men dethär är sanningen.

 

Igår fick jag ett totalt meltdown.
Pressen över att vara en bra flickvän, en bra dotter, en bra vän.
I kombination med att jag borde ha ringt dit, kolla upp detdär, skrivit till dendär, frågat dethär osv.
Och som grädde på moset så får jag inga pengar in på kontot just nu, utan jag kostar bara pengar.

 

Jag bröt ihop totalt och.. jösses vad jag skäms nu.. men jag slängde min iphone i golvet.

Den gick såklart sönder och är numer obrukbar.

Dumt? Onödigt? Korkat? Klantigt? Jag vet.

Varför? Jag vet inte.
Jag kan nog inte förklara så att ni som inte vet hur det är att befinna sig i en sånhär situation förstår.
Det blev svart bara. Jag tänkte inte. Inte alls.
Jag ville skrika rakt ut tills jag gick i miljoner bitar men jag skrek inte.

Istället åkte det kraftfulla skriket rakt ut i armen och ner till handen och där fanns min telefon som med all kraft fick smaka på vardagsrumsgolvet.

 

När mitt hjärta fick mig att sätta mig ner på hallgovlet och försöka ta det lugnt fortsatte aggretionen att forsa inom mig.
Som en vild småunge som sparkar och slår i golvet slog jag istället mig själv i benet.
Det gjorde inte ont där och då men det var uppenbarligen hårt för jag har där nu ett blåmärke, och det gör ont nu.

 

Sen tog ångesten över och jag sjönk ihop i en hög.
Varvade gråten med att hyperventilera.
Blev snorig av all gråt och hostade tills jag trodde att jag skulle spy.

 

Stackars älskling som får uppleva allt dethär.

Min mami kom hit också.
Stackars henne också som också fick se mig sådär.
Jag skäms så jävla mycket.

 

Jag skäms för att jag haft sönder min telefon helt i onödan, sjutusen spänn, som jag inte har, tack och hej.
Men å andra sidan så bryr jag mig inte om telefonen, det är ett materiellt ting och den har inga känslor.
Jag har viktigare saker att bry mig om än materiella ting. Min kära pojkvän och familj.

 

Jag känner både skuld och skam för allt som jag orsakar dem. Denhär jävla karusellen.
Jag skäms över hur jag betedde mig igår och det grämer mig nåt så fruktansvärt att jag inte kan svara på varför.

Det gör mig så jävla ledsen att jag vet att jag sårar de mest dyrbara jag har i livet.

 

Idag så har jag fortfarande ont i huvudet efter gårdagens urladdning.
Ögonen känns som dom ska ploppa ut.
Det känns som om jag inte sovit på en vecka och jag är svart under ögonen.
Jag mår illa.
Jag har ett blåmärke på benet och det gör ont när jag går.
Jag har en trasig iphone som inte fungerar.

Samtidigt som jag skäms över ovanstående och har ont i både huvud, ögon, magen och benet.
Så sitter den värsta smärtan i själen. 

Det gör så ont i mig att se hur ont det gör i mina närmaste.

Det gör så jävla ont att jag inte kan förklara vad eller varför saker händer. 

Det gör så jävla ont för det sista jag vill är att såra er. Förlåt.

 

Det gör så jävla ont att leva med räddslan att ni en dag inte orkar stå ut med mer. 

Jag kan ju faktiskt inte kräva att ni ska orka med hur mycket kaos som helst.

Jag älskar er. Tack för att ni finns för mig.

 

  

Igårkväll somnade vi i soffan, som så många gånger förr.

När vi vaknade sisådär 04 på morgonen och förflyttade oss till sängen så fick jag svårt att somna om.

Älskling somnade som en stock och snarkade lätt.

 

Medans jag lyssnade på snarkningarna så kom jag att tänka på en del otäcka saker,

sånt som jag tycker är läskigt och som man absolut inte bör tänka på när man ligger vaken ensam om natten.

Men efter lite fight med mina hjärnspöken så somnade jag också sött, bland det sista jag tänkte var att jag

hoppas att jag inte drömmer massa mardrömmar nu eftersom jag legat och tänkt på massa otäckt!

 

När jag vaknade imorse tänkte jag att jag inte hade drömt alls inatt!

Eller snarare att jag inte kommit ihåg vad jag drömt (eftersom man drömmer varje natt även om man inte minns det)

Men så plötsligt kom jag på vad jag drömt, och mindes hela drömmen i ett svep..

Tack och lov var det inget otäckt eller någon mardröm jag drömt.

 

Jag drömde om mina fina kids. Älskade, saknade kids. 

Det var sommar och jag var ute på prommenad i solskenet. 

Jag promenerar förbi en sandlåda när jag rätt som det är hör "EMME!!"

Vänder på huvudet och där sitter såklart mina favvisar och gräver, och deras småsyskon var där också.

Dom hade växt så det knakat, allihopa, men ändå var dom samma härliga kids.

Vi kramades och dom pratade för fulla muggar och hade lärt sig så många nya ord!

Jag blev kvar där i sandlådan, grävandes och lekandes och nästan grät av lycka.

Sen tog drömmen slut.

 

Tänk vad länge sen det var vi sist sågs.

Men ni ska veta att jag tänker på er varje dag.

Önskar att ni minns mig också.

Jag saknar er så det ibland gör ont i hjärtat.

Hoppas att ni har det bra.

Mina fina små kids.

 

  

 

Bloggen har stått och samlat damm, bortprioriterad och bortglömd.

Men perfekt att plocka fram när man känner att man snart svämmar över.

 

Ibland vet jag inte vilket ben jag ska stå på, jag har svårt att hitta balansen och letar efter mig själv.

Vart är jag? Vem är jag?

Min vardag är fortfarande en bergochdalbana, det kommer stunder då ångesten gör sig påmind.
Strupen spänner så det gör ont, det bildas ett slags tryck i huvudet, som en ballong som är påväg att sprängas.

Tårarna bränner och jag blinkar frenetiskt och sväljer hårt.

 

Att mitt liv skulle ta en sånhär vändning efter att jag varit så glad för att jag fått jobbet.
För ett och ett halvt år sedan hade jag ingen aning om vad som komma skulle.

Hade jag vetat så hade jag valt en annan väg istället för att utsätta mig för allt som är och har varit.

Ett och ett halvt år är lång tid på mina 23 år.

Fast ett och ett halvt år hade nog varit lika långt även om jag hade varit 63.

 

Ibland undrar jag hur länge det ska behöva ta innan jag kan ägna energin åt rätt saker.
Hur länge ska man orka? När tar det slut?

Jag försöker att inte tänka så mycket på det, inte reflektera, hålla distans och se det objektivt.
Men det är svårt. Och det är lätt att man dras in i allt och blir emotionellt påverkad. Oundvikligt.

 

Denna tid har varit och är, mer eller mindre, från dag till dag, en prövning för alla mina relationer.
Familj, pojkvän, vänner. Nära och kära.

Det gör ont i mig att se att det gör ont i dom. För det gör ont i dom bara för det gör ont i mig.

Hade jag inte haft ont hade dom inte heller haft ont.

Indirekt är det "mitt fel" - även fast det inte är mitt fel, inte alls, jag kan inte hjälpa det.

Men jag kan heller inte hjälpa att jag känner skuld.

Jag vill skrika rakt ut.

 

Det finns några ännu levande människor på denna jord som jag skulle vilja slå ihjäl.

Man ska inte önska någon döden men jag tycker inte att dom är värda att leva.

Hur man kan bli så brutalt misslyckad, äckligt vidrig och ynkryggad som dessa personer är svårt att förstå.

Att man kan "lilla gumma" någon och säga att man ser symtom men ingen diagnos - när flera andra erfarna ser symtom och samtycker om diagnosen. 
Du är bara köpt!! Köpt av den sämsta arbetsgivaren i hela världen! Tvingad att stå bakom sveriges sämsta chefer!

 

Det är skrämmande att det finns så omänskliga och oempatiska människor som besitter sådan makt.

Visst har de ansvar för en verksamhet och ska se till att allt flyter.

Men att ljuga för sina anställda och bedriva en verksamhet på ett så omänskligt sätt, det är inte rätt.

Ni förtjänar inte era positioner och det är en gåta för mig hur ni har hamnat där!

 

Att sitta fast i en sånhär röra är inte lätt. Det är som om mitt liv har blivit satt på paus.

Jag väntar, och väntar, och väntar, och väntar.. Dag ut och dag in. Beroende av att andra ska göra sitt jobb.

Frustrationen när det inte går snabbare än vad det faktiskt gör är svår att beskriva.

Ibland känns det som att jag håller på att bli helt galen. 

 

Något som blivit väldigt påtagligt efter våran underbara semester är att jag känner att kaoset måste få ett slut.

Jag kom hem med mer energi än vad jag haft sen jag vet inte när!

Såg livsglädje och energi i mina ögon. Det var länge sen sist.

Men bara dagar efter att vi kommit hem igen så blir verkligheten väldigt påtaglig.

Jag blir arg, ledsen, förbannad och frustrerad.

Det blev väldigt svart på vitt att det behöver ta stopp nu. Stopp, klart, done, finito, tack och adjö.

 

Dels för min egen skull. För mitt eget välmående som människa.

Men också för min omgivnings skull.

Jag vill kunna jobba åt rätt håll och hitta mig själv igen.

Jag vill inte må dåligt mer och slita på alla relationer.

Jag vill att allt ska vara som vanligt.

 

Jag vill vara pigg istället för konstant trött.
Jag vill ha ork att göra saker i praktiken istället för att bara föreställa mig det i teorin.

Jag vill kunna vakna när klockan ringer på morgonen.
Jag vill gå till ett jobb där jag trivs och mår bra.

Jag vill tjäna pengar och ha en inkomst, längta till löning.

Jag vill kunna gå i butiker och köpa något jag vill ha utan att behöva räkna ören.
Jag vill betala av mina skulder och slippa låna mera pengar.

Jag vill planera semestern och kunna se fram emot den.

Jag vill komma hem efter jobbet och hitta posten på dörrmattan.
Jag vill laga en sen middag med min kärlek och bara dö i soffan efter en arbetsdag.

Jag vill köpa nya träningskläder och hitta motivationen att ta tag i träningen igen.

Jag vill hitta motivationen att äta rätt och bli av med sockerberoendet jag tycks ha skapat.

 

Jag vill bara ha ett vanligt liv. Med ups & downs, det hör till.

Men all den här andra skiten som bara försvårar allt, den klarar jag mig gärna utan.

Jag är less på att sitta fast. Less på att vänta.

Less på att vara beroende av att andra ska göra sitt jobb. Less på att allt ska ta så lång tid.
Det är väl inte så svårt att bara ta några beslut? Klapp klapp klart, check!?

 

Att inte ha något annat alternativ än att rida ut stormen är knepigt när stormen är långvarig.

Att ibland känna överskott på energi för att nästa dag känna underskott är också knepigt.

Att inte alltid veta vad som komma skall, att inte kunna påverka, och att bara behöva vänta - är knepigt.

 

Just nu så måste jag vänta, försöka slappna av och lita på att andra gör sitt jobb - för min skull.

Försöka hålla distans och sysselsätta mig med annat under tiden jag väntar.

Acceptera att jag är någonstans mellan den jag var och den jag kommer att bli.

Att den jag är just nu, bara är för nu. Att läget som är just nu, bara är för nu. Och inte för all evighet.

 

Jag börjar inse att denna utbrändhet kommer följa mig långt framöver, längre än jag kunnat föreställa mig.

När kaoset tar slut börjar den riktiga återhämtningen. Rehabiliteringen är inte klar bara för att kaoset tar slut.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte längtar efter att se ljuset i tunneln.
Och jag hoppas att jag då, för allt i världen, kommer kunna säga att det var värt mödan.

 

Det är inte lätt att vara för frisk för att vara sjuk, men för sjuk för att vara frisk.

 

  

 

Hej! Veckorna susar förbi utan att jag skrivit en rad, men jag har iallafall tänkt att jag ska göra det så jag hoppas det är tanken som räknas!

Förrförra lördagen kalasade vi hos Tanita och hade det tiptop. Är oerhört tacksam att jag lärt känna Tanita & Kristin, mina fina! Det var maskerad och man kan ju säga att både jag och Kristin var ute lite i sista sekunden när vi skulle fixa outfit och lösningen blev tjuvar. Woopwop. Framåt nolltre snåret kom min fina mami och hämtade mig och sen sussade jag hos mami&papi. På söndagen firade vi fars dag, jag hade bland annat bakat en supergod fiberlimpa till detta. Mums.

I onsdags förra veckan så slutade mitt kort plötsligt att funka, jag blev morrig och stegade in på banken. Där fick jag veta att någon har tjuvat mina kontouppgifter och att jag har blivit utsatt för bedrägeriförsök, så kortet var spärrat. KUL! Not. Iallafall, tur för mig att banken upptäckt detta! På torsdagen åkte jag hem till Terese i Vänersborg, spanade in nya lyan och bakade pizza. Jösses på krysset vad jag önskar att Sverige var ännu mindre än vad det är så att vi bodde närmare varandra! Terese är guld!! På fredagen åkte vi till Mariestad, hade drinkkväll som på the good old days och slirade in på krogen för att se när JUNKSTARS spelade. 

I lördags förra veckan fyllde jag år, och när vi återhämtat oss från drinkkvällen åt vi god mat och jag fick paket av Terese och hennes gulleföräldrar och gullemormor, så sött! Sen åkte jag tåg hem till stan och mötte upp min familj för att gå ut och käka. Vi åt på en italiensk restaurang på nybrogatan som hade glutenfri pasta. Hör och häpna! Typ första gången i mitt liv som jag äter pasta på restaurang, eller iallafall första gången de senaste 15 åren. Galet va? När magarna var mätta drog vi och kollade på Ledin på Cirkus, delade meningar om showen men jag var nöjd iallafall! Sen sov jag hos mami&papi för på söndagen kom Morris på middag, älskling som hade sträck-kört från lördagens gig i Göteborg kom också lagom till maten. Jag fick massor med fina paket som innehöll det mesta från önskelistan, tusen tack till min fina familj! Middagen var sjukt god, och sen toppade vi den med tårta. Efter det åkte jag och älskling hem och tog en dusch och sen fick jag ännu mera fina paket, tack min älskade! Sen dog vi i soffan med matkoma deluxe. Bjuder på lite pics från allt detta.

 

 

Jag har funderat på en grej.. Varför saknar man alltid det som är utom räckhåll? Det slår liksom aldrig fel att det som är långt ifrån armlängs avstånd är det som man allra helst vill ha!?
Det var lite (mycket) tungt idag när mitt hjärta åkte. Jag är så himla osmidig också som direkt han går hemifrån börjar tänka på hur himla gossigt vi somnade igår. Älskling är himla varmblodig av sig, till skillnad från mig som är en fryslort, så medans jag vill ligga så nära som det bara går så brukar han istället få värmeslag. Igår frös han dock, så då kunde jag ligga jättejättejättejättenära hela natten. Mys. Jag gillar! 
Varför jag ens är uppe nu kan man ju fråga sig. Jag tror jag drar mig lite för att släcka lampan och gå och lägga mig. Sängen känns ju så gigantisk när man ligger där alldeles ensam. Och kall. Iskall.

 

En annan grej jag har funderat på är, vilken klippa han är, min man. Min lilla stora kille som har fyllt hela 30 barre här på höstkanten. Han är så fantastiskt underbar! Med tanke på den markattan jag vet att jag varit lite nu och då det senaste halvåret, så är det ju ett under att han fortfarande kommer hem med ett leende efter jobbet! Vardagen har bjudit oss på en hel del prövningar med tanke på att situationen är som den är och varit. Jag är fruktansvärt tacksam att vi tagit oss igenom allt, att vi fortfarande står här tillsammans! Det finns ingen människa i världen som gör mig så hel som denna man, som tar emot mig när jag faller och som får mig att skratta när jag helst vill gråta, som gör mig att bli alldeles varm inombords och får mig att dra på smilbanden bara utav en blick. Utan honom är jag halv. Tur att rockstjärnelivet bara är på helgerna och att han kommer hem på söndag!

 

Nu ska jag klappa ihop här och krypa ner under täcket.
Sen ska jag ringa min man och säga godnattpuss!

 

 

 

 

Sitter med diverse viktiga papper utspridda över hela köksbordet och försöker hålla ordning på alla bitar i huvudet. Utanför fönstret blåser så kraftiga vindar att bara något enstaka träd har sina löv kvar, alla andra löv virvlar omkring högt upp i luften och flyger då och då in i fönsterrutan. Jag får gåshud bara utav att titta ut på alla gråa moln som fyller himlen, känner höstrusket hela vägen in och blir inte alls sugen på att glida ner i träningskläderna och ge mig ut på en runda, burr. "Det är när man allra minst vill det som det är viktigast att bara göra det" brukar älskling säga, mja. Jag är mer sugen på att dra i lite fräscha slingor i huvudet då mitt hår alltid mörknar på hösten, och lägga en såndär superduperbra ansiktsmask som jag köpte i helgen. En värmande mineralmask, faktiskt nog den bästa jag någonsin testat! Jag borde kanske också ta bort mitt gamla nagellack som flagnar i kanterna och fila till naglarna lite. Hör och häpna så la jag bara av med bitandet utan att jag själv ens uppmärksammade det, för ens jag en dag insåg att mina naglar plötsligt växt sig långa och hårda. Detta trots allt som varit på tapeten den senaste månaden! Idag fick jag dock ett sms som fick pulsslagen att öka i takt bara jag såg vem avsändaren var, stress och obehagskänslor som får det att krypa i hela kroppen och ett illamående som får mig att känna att magen snart vänds ut och in. Resultatet av detta blev såklart att jag utan att ens uppmärksamma det började gnaga på mina stackars naglar. Skit också. Dock inte på alla, ännu. Så jag kanske ska plocka fram lite superchips ur skåpet och ersätta gnagandet med dom istället? Världens godaste chips som någonsin har gjorts. Olw superchips! ..Nu börjar det regna också, jag stannar inne och tänder ljus!

 

  

 

tjatja bloggeeeeeen. (tänker alltid på ica-ulfs videoblogg, "kvällens outfit, mh, jobbets, äh, ganska glassig" när man skriver sådär. haha) men iallafall, hej! har lite glömt bort att logga in här med jämna mellanrum, men ser att ni är ett gäng tappra besökare som klickar er in här ändå såå, här kommer en liten överraskning i form av en uppdatering till er. wohooo! finns ju inte på kartan att jag ska minnas allt under de tre månader som passerat sen jag var här sist men, en liten snabbresume kan jag ju försöka mig på.. ja, hm.. kristin, sara&jag packade bilen full med onyttigheter och drog till saras landställe och myste gärnet över en helg, vi blev utan hiss här hemma och sprang i trapporna hela september, junkstars hade releasefest för sin platta och serien junkstars lifestyle som ni kan se här, älskling fyllde gubbe och jag kidnappade honom för en weekend i riga som var hur mys som helst, förra helgen va jag, kristin&tanita m.fl ute och svängde våra lurviga och hade hur kul som helst..

 

ja hörrni, detta är vad som ploppar upp om jag försöker tänka tre månader bakåt i tiden. inte lätt att minnas! i övrigt då så blev jag ju sjukskriven i april, och var redo för 100% igen i slutet av september efter en lång rehabilitering. vad händer då? jo, lets fuck it up again! som om det vore nån lek din jävla idiot!! såå, ja, tillbaks på ruta ett, fast inte riktigt men ändå. är nu sjukskriven för att sitta skyddad medans jag väntar på att någons hyss kommer resultera i snickerboa! så den senaste månaden har gått väldigt mycket ut på att ta reda på fakta och bunkra information, få hjälp och rådgivning av jurister, polisen, facket om hur man går vidare med detta. nu väntas utredning och sen får vi se vart detta tar vägen, som ni kanske förstår är det ganska tungrott men skam den som ger sig!! tur för mig att jag omges av världens bästa pojkvän, familj & vänner som ger mig energi!

 

appropå vänner så kommer kristin&tanita hit om en timme ungefär, mysmysmys. får se om vi kan skypa med sara kanske :)

 

 

 

min shoppingtarm kurrar värre än på länge, antagligen för att jag vet att jag inte kan, inte får, inte har råd just nu. jag vill kunna frossa i sommarrean, även om det mesta säkert är utplockat nu och det bara är skit kvar, men ändå! just nu håller jag mig på avstånd ifrån allt vad klädaffärer heter, det är lika bra. jag suktar på nätet istället, och upptäckte igår att den ursnygga tvåfingerringen jag spanat på sen typ i vintras är på värsta rean nu. 29:- riksdaler och ändå så beställer jag den inte utan sitter bara här och dregglar.. jag vill ha en oversizead grå hoodie också, som man kan kavla upp ärmarna på, och dendär snygga svarta basebolljackan med leopardfoder, och snygga oversizeade linnen med schyssta tryck på som bara är så snyggt till jeans och converse, och oversizeade tshirtar som är snyggt, bekvämt och faktiskt praktiskt på jobbet till ett par leggings, och på tal om leggings så behöver jag faktiskt nya, något jag mer behöver är nya underkläder, kanske inte trosor då lådan svämmar över mer snygga trosor från victorias secret men en och en annan bh vore väl på sin plats! ja hörrni, listan kan göras lång. och nu undrar ni kanske om jag har någon garderob eller äger kläder över huvud taget? och jo, det har jag. och jo, det gör jag. men ändå..

 

 

 

 

 

 

såhär sött kan det se ut i våran soffa när mitt hjärta är lite eftermiddagstrött, upplärd av

den bästa är jag då inte sen med att ta några smygfoton. nu är han dock iväg och spelar

in lite radio men jag längtar tills senare ikväll när vi kan sova sådär sött under täcket!

 

 

 

 

 

 

fick syn på detta och var tvungen att titta i almanackan om det var första april!? nä, tydligen inte.

så vad beror detta på? självklart att det återigen har blivit diverse fel med min sjukskrivning och jag har fått för mycket lön tidigare, så då ville dom korrigera det nu mitt i semestern och ta tillbaks varenda korvöre. tack för den liksom! betala räkningar? äta? leva? nähä. mooorrrrrr!!

 

 

 

i torsdags styrde vi kosan söderut och begav oss till göteborg, checkade in på hotellet och fick höra att vi blivit uppgraderade till kennedysviten på topfloor, jomantackar!! lite tillfräschning och ett par fördrinkar senare drog vi ut till röda sten för west coast riot och rancid. vädret var på topp men när både cidern och ölen sålt slut drog vi vidare till sticky fingers istället. där dansade vi tills fötterna värkte och tog sen en taxi till max för lite nattmat. slumrade sedan sött!

i fredags chillade vi bara i city och återhämtade oss från gårdagen, framåt tresnåret var vi såpass pigga att vi kände för ett lisebergsbesök. blev några åk och en glass innan vi packade ihop och gav oss ut på äventyr, vi visste nämligen inte vart vi skulle sova för natten. efter att vi slingrat oss fram på riktiga mördarvägar som inte ens hade asfalt i bäcksvart mörker kom vi fram till överlida i svenljunga, där delade vi på en enkelsäng i ett enkelrum men vad tusan gjorde det när vi ändå skulle upp tidigt på lördagen. mysigt var det dessutom!

på lördagen rattade vi mot ullared och efter några timmar där åkte vi raka vägen hem till stockholm, väl hemma köpte vi sushi och bara somnade i soffan, trötta efter en bra semesters bravader!

 

 

 

 

i onsdags fyllde max år, så gänget samlades för lite mat på thaibåten. smarr! efter middagen och några drinkar drog vi vidare till debaser slussen för ytterligare drinkar och antiflag. blev ändå hyfsat tidig hemgång då vi skulle upp och köra bil dagen efter men innan det var sovdags var det frisördags, älskling skulle klippas och färgas. med drinkarna i magen,  humöret på topp och en sax i handen åstadkom jag detta. inte så pjåkigt ändå va? haha.

 

 

igår gjorde jag & sara ett spontanbesök på grönan, bestämt i måndagskväll. vi gick all in på hela paketet "nöjesfält" och åt onyttig middag, rosa sockervadd & mjukglass med karamellstössel! vi åkte allt vi ville, och även insane som jag helst inte ville, men på någon vänster så lyckas sara lura in mig där precis som med kanonen för två år sen på liseberg! turligt, eller snarare oturligt så är det en ensam man som hamnar rygg i rygg med oss vilket gjorde att det blev ett himla snurrande, vi började dessutom med att hänga med magen nedåt hela vägen upp och sen tappade jag greppet om vad som var upp, ner, fram och bak. jag tror jag blundade och gallskrek hela vägen. hahaha.