emeliemarianilsson

Jag har funderat på en grej.. Varför saknar man alltid det som är utom räckhåll? Det slår liksom aldrig fel att det som är långt ifrån armlängs avstånd är det som man allra helst vill ha!?
Det var lite (mycket) tungt idag när mitt hjärta åkte. Jag är så himla osmidig också som direkt han går hemifrån börjar tänka på hur himla gossigt vi somnade igår. Älskling är himla varmblodig av sig, till skillnad från mig som är en fryslort, så medans jag vill ligga så nära som det bara går så brukar han istället få värmeslag. Igår frös han dock, så då kunde jag ligga jättejättejättejättenära hela natten. Mys. Jag gillar! 
Varför jag ens är uppe nu kan man ju fråga sig. Jag tror jag drar mig lite för att släcka lampan och gå och lägga mig. Sängen känns ju så gigantisk när man ligger där alldeles ensam. Och kall. Iskall.

 

En annan grej jag har funderat på är, vilken klippa han är, min man. Min lilla stora kille som har fyllt hela 30 barre här på höstkanten. Han är så fantastiskt underbar! Med tanke på den markattan jag vet att jag varit lite nu och då det senaste halvåret, så är det ju ett under att han fortfarande kommer hem med ett leende efter jobbet! Vardagen har bjudit oss på en hel del prövningar med tanke på att situationen är som den är och varit. Jag är fruktansvärt tacksam att vi tagit oss igenom allt, att vi fortfarande står här tillsammans! Det finns ingen människa i världen som gör mig så hel som denna man, som tar emot mig när jag faller och som får mig att skratta när jag helst vill gråta, som gör mig att bli alldeles varm inombords och får mig att dra på smilbanden bara utav en blick. Utan honom är jag halv. Tur att rockstjärnelivet bara är på helgerna och att han kommer hem på söndag!

 

Nu ska jag klappa ihop här och krypa ner under täcket.
Sen ska jag ringa min man och säga godnattpuss!