ATT STÄLLA UPP
ligger just nu i soffan och längtar tills älskling kommer hem från repet. alldeles ensam är jag. kim flyttade in hos oss i måndags så även om vi varit trötta och tystlåtna har vi liksom haft sällis, men nu har hon alltså åkt härifrån för ikväll. kanske känns som ett frågetecken för er att jag (vi) låter kimpis bo här hos oss när hon mår dåligt - när jag mår dåligt själv? och självklart så vet jag att jag är prio ett för mig, och att jag behöver ladda mina batterier så mycket som möjligt för att kunna återgå till vardagen. men för mig så är det en självklarhet att öppna dörren och finnas där för mina vänner, oavsett hur jag själv mår. det sitter i ryggraden att ställa upp för andra så som jag hoppas att andra kommer göra för mig den dagen då jag på något sätt behöver det själv.
Kommentarer
Trackback
