TREVLIG HELG!
en minst sagt hektisk vecka har sprungit förbi. sjuka kollegor och planering inför föräldramöte har resulterat i jobb upp över öronen och sena kvällar. i tisdags blev det dock en jobbpaus när jag och älskling var på fondueboden för att mysa lite extra dagen i ära, såååååå gott. supermysig kväll! och i onsdagskväll överraskade jag med hjärtpizzor (bilden) fortfarande i extra mysmode från allahjärtansdag. annars har jag bara varit dötrött och hamsterhjulet spinner snabbare än vad jag orkar springa. plötsligt var det helg och jag har inte hunnit planera någonting? jag har hittills spenderat hela lördagen i liggläge under täcket. jag är slut. öm i kroppen. ledsen. utmattad. jag orkar inte längre. jag har inget mer av mig själv att ge känns det som. jag hinner aldrig tanka och nu är alla reservdepåer tomma sedan länge. jag känner mig ensam, ni vet sådär ensammast i världen som man kan känna ibland?
just idag tycks alla vara sjuka, bortresta, jobba eller plugga. som vanligt då med andra ord. och älskling är på rock awards. just idag hade jag behövt att någon av er var tillgänglig, att någon av er ringde och kikade läget, inte för att jag är så bra på det själv längre, förlåt för det. men när man förtjänar något minst behöver man det oftast mest. just idag hade jag behövt lite extra kärlek och uppskattning, närhet, glädje och massa skratt. jag vill skratta, men mungiporna är närmre golvet än någonsin. jag vill inte vara här ensam men jag skulle inte orka prata med någon. jag vill bara va. bara få vara nära och tanka lite energi. ni kanske inte fattar så mycket alls av det här inlägget och undrar vad jag svamlar om? det kanske kommer som en chock när jag plötsligt visar mig svag? det starkaste en människa kan göra är att våga visa sig svag. jag vet att ni också har befunnit er här där jag är nu. där man känner sig liten, ensam, övergiven & bortglömd. och även om så inte är den verkliga sanningen, så är det min sanning, min verklighet.
