ATT VARA VILSE I SIG SJÄLV
känns som att dagarna flyger förbi, fast ändå inte. känns som att jag gäspar mig igenom varenda dag, en evig trötthet. jag är fortsatt halvtidssjukskriven och det som är viktigast för mig & min omgivning nu är att inse att det är såhär det är just nu. att acceptera att allting har sin tid och det får ta den tid det tar, och att känna att det är okej. jag vet att det är okej, men jag känner det inte, än.
utan nära&kära vet jag helt ärligt inte hur jag skulle ta mig igenom detta. och jag skulle vilja skrika ut världens största tackförattdufinns till staven, för att han orkar med att finnas här när jag behöver det. dag ut & dag in. det är inte alltid så lätt att umgås med någon som inte är sig själv, och framför allt inte så lätt att inse att man för tillfället är någon som man inte känner igen, någon som man inte kan definiera sig med. tur att jag har familj och vänner som kan påminna mig om vem jag egentligen är medans jag är vilse i denna dimma!
för att berätta något annat så pratade jag länge, länge, med terese i telefonen idag. saknar henne massor!! och det bästaste är att när vi pratar vid denhär tiden på året, så slutar det alltid (oftast) lika dant. att vi får spontanryck och bara kör, att vi bara gör det som vi ju sa att vi inte skulle, vilket inte är helt omöjligt i år heller!
