DEN OSMINKADE SANNINGEN
ligger och degar i soffan och tankarna går som vanligt på högvarv, fast ändå gör dom inte det tror jag.. på något sätt känns det som att jag är mer medveten om vad jag tänker än vad jag varit på länge. som att jag registrerar aktiviteten i min hjärna och att det inte bara är totalt kaos.
varenda gång jag ser mig i spegeln så är det första jag lägger märke till att jag ser ut som om jag inte har sovit på minst en vecka. jag är totalt gråblek i ansiktet och huden saknar både färg och lyster, om man bortser från den mörka färgen som jämt och ständigt hänger under mina ögon. tänk om jag kunde få vakna en dag och se utvilad ut? antar att den dagen inte kommer förens man känner sig utvilad.
det har ganska nyligen, typ idag tror jag, gått upp för mig att det är maj nu. april månad försvann i ett andetag och jag vet inte vad jag gjorde av dom 720 timmarna eller 43200 minutrarna. det känns konstigt att försöka minnas när det bara känns som en tjock dimma, som ett svart hål.
jag glömmer ofta bort saker nu förtiden. saker som jag ska göra. saker som är viktiga. som tillexempel att betala räkningar och deklarera. eller att svara på sms och ringa upp ett missat samtal. eller att älskling har spelning i stockholm imorgon..
det sistnämnda har jag väl iochförsig inte glömt bort, det känns bara så långt borta. jag har bara inte insett att tiden går så fort och att det redan är dags. jag undrar vad jag ska ha på mig?
när jag nu läser vad jag själv sitter och skriver, om viktiga (?) saker som att betala räkningar, svara på sms och vad man ska ha på sig, hur viktigt är det då? egentligen? när allt kommer till kritan? inte alls eller?
jag känner att det finns så mycket jag borde göra. jag borde ta tag i träningen och köpa mig det där gymkortet som jag pratat om i flera veckor, själva gymmet ligger ju faktiskt inte längre bort än hissen ned i samma port! jag skulle nog må bra av det. jag vill träna. samtidigt känner jag mig orkeslös och omotiverad. beach 12? nä. jag borde också dra nytta av att jag jobbar halvtid nu, se över min framtid och vad jag har att välja på. stanna eller gå? men jag orkar inte. jag antar att jag skjuter det framför mig för att jag vet vad jag borde göra, men jag vill inte samma sak som jag borde.
många tankar och liten verkstad. men jag får helt enkelt acceptera att min vardag ser ut så i dagsläget. vem sa att det var lätt att leva?
