LITEN PÅ JORDEN
helgen försvann i ett andetag. i lördags var det schlagerfest för hela slanten och i söndags var jag en sväng till kista, en snabbis in på ikea, några timmar hemma hos mami&papi, jag sydde gardiner och sen tvättade jag. sen kom älskling hem, då blev det raka vägen in i duschen och sen soffhäng framför bigbrother innan det var sovdags! har unnat mig att köpa lite nya basplagg men vet inte riktigt vilka jag ska behålla och vilka som får åka tillbaks..
känns som jag har haft ett helt okej flyt dom senaste dagarna. fram tills nu.
kom precis hem från företagshälsovården och ja, jag vet inte vad jag ska säga. det var vårat första möte och hon undrade varför det dröjt så länge innan jag fick tid hos dom, när chefen har skyldighet att anmäla till dom inom 14 dagar om någon är sjukskriven. sen ville hon veta vad min plan är, hur jag ska ta mig ur dethär. och så undrade hon en massa om diagnoser och höll inte riktigt med när jag berättade vad som står i mina läkarintyg. hur man inte kan hålla med när man inte läst papprena, och därmed inte har en jävla aning, är ju en fråga för sig! hon upprepade vissa frågor flera gånger, "klarar du av att...?" "fixar du det?" vilket gjorde att jag tillslut kände mig väldigt ifrågasatt. som om jag behövde försvara mig, för hon verkade inte alls tycka att allt detta lät trovärdigt. hjärnkontoret känns snurrigare än på längre. att det ska komma in någon med pekpinne nu, två månader efter att hela denhär karusellen började snurra och säga ditt och datt och si och så och vad som stämmer och inte. ursäkta, men vem fan är du att bestämma det!? hon pratade om tillfälliga omplaceringar, rehabiliteringar, och jag vet inte vad.
jag orkar inte med denna omständighet! jag känner mig så jäkla liten på jorden. maktlös. jag vill bara kliva av denhär karusellen nu. trycka på stopp. strunta i alla kommande olika möten med diverse personer. hålla käften. jobba heltid. glömma allt. så blir alla viktigpetters nöjda. skita i allt. kan man göra så?
känns som jag har haft ett helt okej flyt dom senaste dagarna. fram tills nu.
kom precis hem från företagshälsovården och ja, jag vet inte vad jag ska säga. det var vårat första möte och hon undrade varför det dröjt så länge innan jag fick tid hos dom, när chefen har skyldighet att anmäla till dom inom 14 dagar om någon är sjukskriven. sen ville hon veta vad min plan är, hur jag ska ta mig ur dethär. och så undrade hon en massa om diagnoser och höll inte riktigt med när jag berättade vad som står i mina läkarintyg. hur man inte kan hålla med när man inte läst papprena, och därmed inte har en jävla aning, är ju en fråga för sig! hon upprepade vissa frågor flera gånger, "klarar du av att...?" "fixar du det?" vilket gjorde att jag tillslut kände mig väldigt ifrågasatt. som om jag behövde försvara mig, för hon verkade inte alls tycka att allt detta lät trovärdigt. hjärnkontoret känns snurrigare än på längre. att det ska komma in någon med pekpinne nu, två månader efter att hela denhär karusellen började snurra och säga ditt och datt och si och så och vad som stämmer och inte. ursäkta, men vem fan är du att bestämma det!? hon pratade om tillfälliga omplaceringar, rehabiliteringar, och jag vet inte vad.
jag orkar inte med denna omständighet! jag känner mig så jäkla liten på jorden. maktlös. jag vill bara kliva av denhär karusellen nu. trycka på stopp. strunta i alla kommande olika möten med diverse personer. hålla käften. jobba heltid. glömma allt. så blir alla viktigpetters nöjda. skita i allt. kan man göra så?
Kommentarer
Trackback
