emeliemarianilsson

det kanske låter fånigt för er, men att säga hejdå kan va det värstaste jag vet i hela världen. jag hatar hejdå:n..

jag blir som en liten tönt varenda gång älskling ska ut på äventyr. jag vill inte säga hejdå. sånt är jobbigt. helst
skulle jag aldrig släppa dendär sista kramen. utan bara hålla i stenhårt och hoppas på att det resulterar i att han
stannar kvar. nu vet ju jag såklart att han kommer hem igen, så det är inte det detta handlar om. men det är bara
något i självaste hejdå:et som jag inte gillar. jag gillar inte hejdå:n i någon form alls. förutom kanske när man
säger "hejdå jobbet, vi ses imorrn" det hejdå:et är helt okej. annars känns hejdå:n så avslutande på något sätt.
jag vet inte varför..

oftast, eller ska jag säga alltid (?) när mitt hjärta åker bort, så är det med bandet. och jag är så stolt ska ni veta,
över allt som älskling & bandet åstadkommer. glad för deras skull, för allt dom får vara med om. jag önskar dom
all lycka till i hela världen! och hur det än går för bandet så kommer staven alltid att vara min stjärna. någon jag
älskar & beundrar. men så var det ju dethär med hejdå-biten. i och för sig så skulle jag inte vilja vakna en dag,
som idag, när han har åkt bort, och inse att han har dragit utan att säga hejdå. det känns ju än värre? att inte få
säga hejdå. jag får väl helt enkelt lära mig att genomlida hejdå:en, och nån gång i framtiden så kanske jag kan
tycka att det är helt okej. dock lär nog den dagen dröja! det är nyttigt att sakna någon, och att få längta efter
någon.. det kan låta klyschigt men jag saknar mitt hjärta så fort han kliver ut genom dörren, typ som varenda dag
vi är ifrån varann på jobbet eller när som helst. jag längtar efter honom varenda sekund. men utan honom känns
sekundrarna som minuter, vilket gör att minutrarna känns som timmar, timmarna som dagar, dagarna som
veckor.. det blir en lång längtan vill jag lova. men på söndag kommer han hem igen. då ska vi pussas!