emeliemarianilsson

Ett varmt tack till er som har kommenterat på sistonde. Det stärker när man känner sig ensam <3

 

Häromdagen fick jag ett så himla fint sms av en kollega. 
Ett av mina fina kids hade stått med ett foto på mig och upprepat flera gånger "Hon är jätte jätte snäll!"
Sen hade dom tittat på flera foton varpå gullungen sagt "Var är Emelie?" - letat efter fotot - "Dääääär eeeee hoooon!!!"
Och sen upprepat flera gånger igen att jag är jättejättesnäll.

 

Jag blev alldeles rörd och varm i hjärtat när jag fick detta sms.
Tänk att denna lilla människa knappt var 2½ år sist vi sågs.

Underbara barn, jag trodde du hade glömt mig.

Och nu har det gått 5 månader, men ändå minns du.

Jag saknar dig och er andra så himla mycket!

 

Min fina älskling överraskade mig med ett frisörbesök igår också.
Världens bästa älskling! Tusentusen tack!

 

 

  

Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska publicera detta inlägg eller inte.
Men nu väljer jag att göra det. Jag skäms, men dethär är sanningen.

 

Igår fick jag ett totalt meltdown.
Pressen över att vara en bra flickvän, en bra dotter, en bra vän.
I kombination med att jag borde ha ringt dit, kolla upp detdär, skrivit till dendär, frågat dethär osv.
Och som grädde på moset så får jag inga pengar in på kontot just nu, utan jag kostar bara pengar.

 

Jag bröt ihop totalt och.. jösses vad jag skäms nu.. men jag slängde min iphone i golvet.

Den gick såklart sönder och är numer obrukbar.

Dumt? Onödigt? Korkat? Klantigt? Jag vet.

Varför? Jag vet inte.
Jag kan nog inte förklara så att ni som inte vet hur det är att befinna sig i en sånhär situation förstår.
Det blev svart bara. Jag tänkte inte. Inte alls.
Jag ville skrika rakt ut tills jag gick i miljoner bitar men jag skrek inte.

Istället åkte det kraftfulla skriket rakt ut i armen och ner till handen och där fanns min telefon som med all kraft fick smaka på vardagsrumsgolvet.

 

När mitt hjärta fick mig att sätta mig ner på hallgovlet och försöka ta det lugnt fortsatte aggretionen att forsa inom mig.
Som en vild småunge som sparkar och slår i golvet slog jag istället mig själv i benet.
Det gjorde inte ont där och då men det var uppenbarligen hårt för jag har där nu ett blåmärke, och det gör ont nu.

 

Sen tog ångesten över och jag sjönk ihop i en hög.
Varvade gråten med att hyperventilera.
Blev snorig av all gråt och hostade tills jag trodde att jag skulle spy.

 

Stackars älskling som får uppleva allt dethär.

Min mami kom hit också.
Stackars henne också som också fick se mig sådär.
Jag skäms så jävla mycket.

 

Jag skäms för att jag haft sönder min telefon helt i onödan, sjutusen spänn, som jag inte har, tack och hej.
Men å andra sidan så bryr jag mig inte om telefonen, det är ett materiellt ting och den har inga känslor.
Jag har viktigare saker att bry mig om än materiella ting. Min kära pojkvän och familj.

 

Jag känner både skuld och skam för allt som jag orsakar dem. Denhär jävla karusellen.
Jag skäms över hur jag betedde mig igår och det grämer mig nåt så fruktansvärt att jag inte kan svara på varför.

Det gör mig så jävla ledsen att jag vet att jag sårar de mest dyrbara jag har i livet.

 

Idag så har jag fortfarande ont i huvudet efter gårdagens urladdning.
Ögonen känns som dom ska ploppa ut.
Det känns som om jag inte sovit på en vecka och jag är svart under ögonen.
Jag mår illa.
Jag har ett blåmärke på benet och det gör ont när jag går.
Jag har en trasig iphone som inte fungerar.

Samtidigt som jag skäms över ovanstående och har ont i både huvud, ögon, magen och benet.
Så sitter den värsta smärtan i själen. 

Det gör så ont i mig att se hur ont det gör i mina närmaste.

Det gör så jävla ont att jag inte kan förklara vad eller varför saker händer. 

Det gör så jävla ont för det sista jag vill är att såra er. Förlåt.

 

Det gör så jävla ont att leva med räddslan att ni en dag inte orkar stå ut med mer. 

Jag kan ju faktiskt inte kräva att ni ska orka med hur mycket kaos som helst.

Jag älskar er. Tack för att ni finns för mig.

 

  

Igårkväll somnade vi i soffan, som så många gånger förr.

När vi vaknade sisådär 04 på morgonen och förflyttade oss till sängen så fick jag svårt att somna om.

Älskling somnade som en stock och snarkade lätt.

 

Medans jag lyssnade på snarkningarna så kom jag att tänka på en del otäcka saker,

sånt som jag tycker är läskigt och som man absolut inte bör tänka på när man ligger vaken ensam om natten.

Men efter lite fight med mina hjärnspöken så somnade jag också sött, bland det sista jag tänkte var att jag

hoppas att jag inte drömmer massa mardrömmar nu eftersom jag legat och tänkt på massa otäckt!

 

När jag vaknade imorse tänkte jag att jag inte hade drömt alls inatt!

Eller snarare att jag inte kommit ihåg vad jag drömt (eftersom man drömmer varje natt även om man inte minns det)

Men så plötsligt kom jag på vad jag drömt, och mindes hela drömmen i ett svep..

Tack och lov var det inget otäckt eller någon mardröm jag drömt.

 

Jag drömde om mina fina kids. Älskade, saknade kids. 

Det var sommar och jag var ute på prommenad i solskenet. 

Jag promenerar förbi en sandlåda när jag rätt som det är hör "EMME!!"

Vänder på huvudet och där sitter såklart mina favvisar och gräver, och deras småsyskon var där också.

Dom hade växt så det knakat, allihopa, men ändå var dom samma härliga kids.

Vi kramades och dom pratade för fulla muggar och hade lärt sig så många nya ord!

Jag blev kvar där i sandlådan, grävandes och lekandes och nästan grät av lycka.

Sen tog drömmen slut.

 

Tänk vad länge sen det var vi sist sågs.

Men ni ska veta att jag tänker på er varje dag.

Önskar att ni minns mig också.

Jag saknar er så det ibland gör ont i hjärtat.

Hoppas att ni har det bra.

Mina fina små kids.